American Akita

  Akita profil  

 

 

AMERICAN AKITA
                                          Ursprungsland: JAPAN                                          
Hemland: USA
Användningsområde: SÄLLSKAPSHUND
FCI-klassifikation: GRUPP 5



Helhetsintryck: 
American Akita skall vara storväxt, kraftigt byggd, välbalanserad, mycket massa och mycket kraftig benstomme. Särdrag för rasen är det breda huvudet som skall bilda en trubbig trekant och ha djupt nosparti, tämligen små ögon och upprättstående öron som skall luta framåt nästan i linje med nacken. Rasen skall vara mycket ståtlig, med anspråkslös värdighet och robust kroppsbyggnad. 

Viktiga måttförhållanden:
Förhållandet mankhöjd - kroppslängd skall vara som 9:10 hos hanhundar och 9:11 hos tikar. 
Bröstdjupet skall motsvara halva mankhöjden. 
Avståndet från nosspetsen till stopet skall motsvara avståndet från stopet till nackknölen som 2:3. 

Uppförande och karaktär: 
Rasen skall vara vänlig, alert, uppmärksam, värdig, foglig och modig 

Huvud: 
Huvudet skall vara massivt men i proportion till kroppen. Det skall inte uppvisa rynkor då hunden är i vila. Huvudet bildar en trubbig trekant ovanifrån sett. 
Stop: 
Stopet skall vara markerat. Men inte för tvärt. 
Nostryffel: 
Nostryffeln skall vara bred och svart. Köttfärgad nostryffel tillåts endast hos vita individer, men svart föredras alltid. 
Nosparti: 
Nospartiet skall vara brett, djupt och utfyllt. 

Läppar: 
Läpparna skall vara svarta och inte hängande. Tungan skall vara rosa. Köttfärgade läppar tillåts endast hos vita individer. 
Käkar/tänder: 
Käkarna skall inte vara rundade, utan starka och kraftfulla och tvärt avslutade. Tänderna skall vara starka med regelbundet och fullständigt bett. Saxbett föredras, men tångbett accepteras. 

Ögon: 
Ögonen skall vara mörkbruna, tämligen små och ha nästan trekantig form. Det skall inte vara utstående. Ögonkanterna skall vara svarta och strama. Köttfärgade ögonkanter tillåts endast hos vita individer. 

Öron: 
Öronen skall vara stramt upprättstående och små i förhållande till det övriga huvudet. Om öronen viks framåt skall öronspetsarna nå de övre ögonkanterna. Öronen skall vara trekantiga, något rundade i spetsarna, breda i basen och inte för lågt ansatta. Sedda från sidan skall öronen vara lutade framåt över ögonen i nackens förlängda linje

Hals: 
Halsen skall vara tjock, muskulös, tämligen kort och vidga sig gradvis mot skuldrorna. Nackböjen skall vara tydlig och harmoniskt övergå i skallbasen. Hakpåsen skall vara minimal.

Kropp: 
Kroppen skall vara längre än hög. 
Rygglinje: 
Ryggen skall vara plan. Ländparti: Ländpartiet skall vara stram och muskulös. 
Bröstkorg: 
Bröstet skall vara bred och djup med väl utvecklat bringa. Revbenen skall vara väl välvda. 
Underlinje: 
Buklinjen skall vara måttligt uppdragen.

Svans: 
Svansen skall vara stor med tät behåring. Den skall vara högt ansatt och bäras över ryggen eller mot flanken i en trekvarts, enkel eller dubbel ringla. Den skall alltid ligga mot eller under rygglinjen. Vid trekvarts ringla, skall svansspetsen falla väl ner över flanken. Svansroten skall vara grov och kraftig. Utdragen skall svansen nå till hasen. Pälsen skall vara hård, rak, tät och får inte bilda fana.

Framställ: 
Frambenen skall ha mycket kraftig benstomme och vara raka framifrån sett. 
Skulderblad: 
Skulderbladen skall vara starka och kraftfulla med måttligt lutning. 
Mellanhand: 
Mellanhänderna skall slutta något framåt med en vinkel på ungefär 15 grader mot lodplanet. 
Tassar: 
Framtassarna skall vara framåtriktade, högt välvda s.k. kattassar. Trampdynorna skall vara tjocka. Baktassar skall vara som framtassar.

Bakställ: 
Bakstället skall vara mycket muskulöst med bred benstomme motsvarande framstället. Sporrar på bakbenen brukar avlägsnas. 
Lår: 
Låren skall vara starka, väl utvecklade och bakifrån sett parallella. 
Knäled: 
Knälederna skall vara måttligt vinklade. 
Hasor: 
Hasorna skall vara varken utåt - eller inåt riktade. 
Mellanfot:
 Mellanfötterna skall vara korta. 

Rörelser: 
Rörelserna skall vara kraftfulla, vägvinnande men måttliga avseende steglängd och påskjut. Det skall vara parallella framifrån och bakifrån sett och ryggen skall bibehålla sin styrka och vara fast och plan. 
Hud: 
Huden skall inte vara för tunn. Inte heller för stram eller lös.
Päls: 
Pälsen på manken och baksidan av låren skall vara längre. Pälsen på svansen skall vara längre än på resten av kroppen. 

Pälsstruktur: 
Pälsen skall vara dubbel. Underullen skall vara tjock, mjuk, tät och kortare än täckhåren. Täckhåren skall vara raka, hårda, styva och stå ut något från kroppen. Pälsen skall vara kort på huvudet ,öronen och nedre delen av benet. Päls längden på manken och korset vara ungefär vara 5 cm, vilket är något längre än på övriga kroppen utom på svansen där pälsen är längst och mest riklig. 
Färg: 
Färgen kan vara vilken som helst, tex. röd, fawn, vit o s v, även skäck ("pinto") eller brindle. Färgerna skall vara lysande och klara och tecken skall vara väl ballanserande. Färgerna kan förekomma med eller utan mask eller bläs. Enfärgat vita hundar har ingen mask. Skäck skall ha vit grundfärg med stora jämnt placerade fläckar som täcker huvudet och mer än tredjedel av kroppen. Underull kan ha annan färg än täckhåren.

Mankhöjden: 
Hanhundar: 66-71 cm Tikar: 61-66 cm 
Fel: 
1)Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse. 1) Feminina hanhundar, maskulina tikar. 
2) Smalt eller snipigt huvud 
3) Skygghet. 
4) Tandförluster utom 2 P1or och /eller M3 
5) Fläckig tunga. 
6) Inåt eller utåtvridna armbågar. 
7) Ljusa ögon. 
8) Tendens till man eller behäng. 
9) Kort svans 

Allvarliga fel: 

1) Lättbyggd 
2) Klen benstomme 

Diskvalificerande fel: 
* Dåligt pigmenterad nostryffel eller total pigment förlust 
på nostryffel hos individer andra än vita. 
* Tippade, hängande eller vikta öron. 
* Under eller överbett. 
* Svans i form av skära eller ej ringlad svans. 
* Hanhundar under 63,5 cm , Tikar under 58,5 cm. 

Testiklar:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.

 
  RASEN  

                               

Den Amerikanska Akitan blev godkänd först 2000 och då under namnet Great Japanese Dog. Med andra ord är det en mycket ung ras i svenska mått mätt. Den kommer ursprungligen från Japan, men dess hemland är USA. I hemlandet USA är raserna dock inte delade, den japanska akitan och den amerikanska akitan anses tillhöra samma ras. I Sverige delas dock rasernas historia av delningen som skedde vid millenniumskiftet.
Den Japanska Akitan, Akita Inu, är den största av de japanska spetsraserna. Dess ursprungliga användningsområde är jakt och den är avlad till att jaga storvilt och då främst björn. Jaktsättet är speciellt och skiljer sig från andra hundars jaktsätt, man släppte par, en tik och en hane, vars uppgift var att ställa björnen tills dess att jägaren kunde skjuta. Rasen användes också till vakt och sällskap, då den är mycket lojal mot sin ägare och mån om sin flock, egenskaper som gör den till en duktig vakthund. De egenskaperna som gjorde akitan till en duktig jakthund gjorde också att den lämpades att använda till hundhetsning under en period för flera hundra år sedan. Det faktum att en akita sällan eller aldrig ger sig bidrog också. 1931 var akitan den första rasen att utnämnas till Natural Monument i Japan. 
Under andra Världskriget var rasen nära att utrotas, soldaterna och befolkningen använde pälsen för att hålla värmen och åt av köttet. De enda hundar som undkom denna grymma behandling var de hundar som användes av militären, mestadels Schäfrar. Några entusiaster parade därför akitan med schäfer för att kringgå akitans brutala öde. De hundar som man fick fram genom denna parning föll de krigsplacerade amerikanarna i smaken och många tog med sig exemplar av dessa hundar hem till USA.  Efter krigets slut började ett febrilt arbete i Japan med att återställa rasen. Det är då de stora skillnaderna mellan raserna verkligen uppmärksammas. I Japan fortsatte man avla på ursprungsakitan medan man i USA avlade på den lite grövre akitan.  Japanarna var dessutom av åsikten att de akitor som fanns i USA inte var äkta akitor vilket ledde till att avelsmöjligheterna mellan länderna var obefintliga. Man fortsatte att utveckla rasen på två olika håll och premierade de egenskaper som man tyckte var viktigast, därav de stora skillnaderna.


Inkorsade raser
Vi har redan konstaterat att schäfer är en av de inkorsade raserna i den amerikanska akitan. Denna inkorsningen gjorde man för att rädda rasen från utrotning. Schäferna har bland annat bidragit till att öka vaktinstinkten hos den amerikanska akitan. Andra inkorsade raser är den japanska rasen Tosa Inu. Tosa blandade man in i akitan under rasens glansdagar som kamphund. Tosan är en mycket stark och ståtlig hund, något av Japans stolthet. Det är än idag svårt att importera en Tosa från Japan och vad jag vet så finns det bara en enda kennel i Sverige. Man korsade också in Mastiff för styrka, uthållighet och muskler.


Typ
En akita ska utstråla styrka, pondus och självsäkerhet. Det är en hund som inte ska vika sig och som ska hålla huvudet högt. Alla dessa egenskaper kommer från ursprungsanvändningen jakt. En akita kan ha flera olika färger, nästan alla kombinationer är tillåtna. Allt från enfärgade hundar till tigrerade och pinto, d.v.s. hundar som är vita i grunden med enfärgade eller tigrerade fält. Alla hundar utom den helvita ska ha en mörk mask i ansiktet. Pälsen ska vara dubbel med tät underull och längre täckhår. Karaktäristiskt för en akita är att den kan klappas åt båda hållen, utan att det tar emot som det till exempel gör på en strävhårig hund. Underullen fälls två gånger per år, däremellan fäller en akita relativt lite. Långhåriga akitor förekommer, det är dock ett diskvalificerande fel.


Hunden ska vara kraftig, muskulös och kompakt med en snyggt ringlad svans. Öronen ska vara små och trekantsformade och stå uppåt framåt. Ögonen är små, också de trekantsformade, och mörka.  Hanen ska vara större än tiken och bör ha en mankhöjd på mellan 66 och 71 cm och en vikt på mellan 45 och 55 kilo. Tiken bör ha en mankhöjd på mellan 61 och 66 cm och en vikt mellan 35 och 45 kilo. 
Akitan är en relativt frisk ras. Som andra storvuxna hundar så drabbas den ibland av dåliga höfter och armbågar. Anledningen till detta är troligen att akitan är så pass ung och har inte ännu upplevt någon hysteri som många andra raser exempelvis Collie och Schäfer. För att hålla rasen så frisk som möjligt är rekommendationerna att de individer som används i avel är friska.


Temperament
En akita är en värdig hund som kan vara otroligt envis. Samtidigt är det en mycket lugn och stabil hund. Hur den blir som vuxen har så otroligt mycket att göra med hur den uppfostrats, precis som med vilken ras som helst. I rasstandarden står det att den ska vara mycket misstänksam mot främlingar, något som inte stämmer idag lika mycket som det gjorde för 15-20 år sedan. Skulle någon däremot hota den eller hota dennes flock så är den snabb att försvara. Det är också en mycket tyst ras, man brukar säga att när en akita skäller så ska man vara uppmärksam. En annan egenskap som man ska vara medveten om, om man jobbar med en akita eller om man bestämmer sig för att köpa en akita, är att den kan visa aggression mot andra hundar av samma kön. Den kommer dessutom alltid ihåg om den blivit illa behandlad vilket kan leda till svåra situationer längre fram i tiden. En testosteronstinn akitahane innebär mycket jobb, men kan man bara hantera det och vet med sig att be om hjälp om situationen går överstyr så kan man få världens underbaraste hund.


Användningsområde idag
Idag används akitan mest till sällskap. Det är en populär utställningshund då den nästan inte kräver någon pälsvård. En dusch kvällen innan så är den färdig för ringen. Den används också en del som vakthund, men ska den inte arbeta som vakthund så ska man undvika att träna upp vaktinstinkten då den redan sitter så pass djupt rotad. Det finns någon i Sverige som har provat att jaga med akitan med blandade resultat. Den används däremot som eftersökshund med stora framgångar. En akita älskar att använda näsan och tar både markspår och luftspår. Den ställer sig också på bakbenen för att exempelvis spana över högt gräs. I hemlandet USA används den också som terapihund och som assistanshund.


Typiskt för akitan
En akita är mycket självsäker vilket gör att den inte behöver hålla samma kontakt med föraren som till exempel bruksraser. Det är få akitor som tävlar i lydnad, men antalet ökar hela tiden och det är positivt. I och med att den använts till att ställa björn så har den också en mycket stor aktionsradie. Den kan i stort sett arbeta helt utan att föraren är i närheten. Andra egenskaper som man kan se hos en akita är att den har mycket hög smärttröskel och lätt för att bita. Båda egenskaperna härstammar från dels jakten och dels hundhetsningen. En akita biter sig fast och ”gnager” på den eller det som den har greppat. Hög smärttröskel var ett kriterium för att kunna använda hunden vid hundkamper, en hund som ger sig så fort det nyper till skänker ingen ära och berömmelse åt sin ägare. 
Vissa akitor är hoppare, de kan hoppa mycket högt från stillastående. Det krävs alltså höga stängsel för att hålla en del akitor på plats. Rasens förhållande till vatten är mycket individuellt, vissa älskar det medan andra fullkomligt avskyr att bli blöta. 
I och med att akitan är framavlad till att aktivt delta i jakten så är apporteringsintresset mycket lågt. Det går att träna upp, men de är inte avlade för att apportera. Det är också en mycket uthållig hund som kan arbeta länge innan den visar tecken på trötthet. 
En akita leker mycket speciellt, därför måste man vara försiktig när man låter sin akita leka med hundar av andra raser. Det är hård tag med mycket brottning, tuggande, tacklingar och dragkamper, gärna om den andra hundens ena ben. Helt enkelt så är de rätt våldsamma, men så länge den andra hunden är med på noterna brukar det sällan vara några problem. Man ska däremot vara mycket försiktig med hundar av små raser. Det kan gå bra i små utrymmen, men jaktlekar kan ta otrevliga vändningar om det sker tillsammans med en hund av en liten ras. Akitan har så pass stark jaktinstinkt att en liten hund snabbt förvandlas till ett byte.


Motionsbehov
En akita är en ”av och på-hund”, vilket innebära att den trivs lika bra med att arbeta som att ta det lugnt en lördag morgon. Detta innebär inte att hunden aldrig behöver arbeta, men den tar gärna en sovmorgon om tillfälle erbjuds. Signalerar man att det är arbete på gång så ställer den snabbt om och blir ivrig. En akita måste få arbeta och gör det gärna. Olika aktiveringar som till exempel spår, sök, långa promenader med klövjeväska eller lydnadsträning njuter den av att få delta i. Det är en stark hund som man med fördel kan cykla med.


Träning
Det viktigaste när man skaffar en akita är att man lägger stor kraft och mycket tid på social träning och miljöträning. Den kräver också ett tryggt ledarskap redan från början med ett bra samarbete mellan hund och förare. Man bör också tänka på att skydda valpen, den kommer att komma ihåg att grannens terrier var elak med den när den var 10 veckor gammal, men den kanske väntar med att ge igen till dess att den har vuxit på sig lite. När man tränar en akita måste man också ha en stor portion tålamod eftersom att den är mycket envis. Tar man sig bara tid och motiverar den på rätt sätt så får man en jättetrevlig hund. En annan viktig sak att tänka på är att lära sig läsa sin hund. En amerikansk akita är oftast väldigt tydlig i sina signaler vilket gör den enkel att läsa av. Varför det är så viktigt är för att man då kan undvika svåra situationer som kan leda till att hunden till exempel råkar i slagsmål.


Sammanfattning
En akita är en underbar hund som har all potential att bli en god kamrat och följeslagare. Tyvärr har de idag fått rykte om sig att vara aggressiva, vassa och elaka. Att många tror att en akita är aggressiv beror på att en del inte vet vad de ger sig in i när de skaffar en valp. En akita kräver mycket, men är en underbar hund som kan bli hur bra som helst, så länge rätt person finns i andra ändan av kopplet.